intjohan

Elin och Emelie kom hit igår. Vi lagade god mat och såg på melodifestivalfinalen. Vi hejade alla tre på The Moniker, men ja, som ni antagligen vet var det Saade som vann. Förstår inte riktigt hur svenska folket tänkte där. Vi får väl se hur det går för honom sen in the big final. Innan vi skulle sova blev det en situpstävling (alltså vem som gjorde flest situps), som jag är ganska säker på att jag vann. Men den slutade med att ingen av oss sa hur många vi gjorde, för varje gång någon sa ett antal fortsatte en annan göra 10-20 situps till för att klå den siffran.

Idag var nog första gången i mitt liv som jag blev tårögd av att läsa en tidningsartikel. Den handlade om Anton Hysén, ni vet han som är den första inom fotbollen som kommit ut som homosexuell. Glenn, hans pappa, hade sagt "Jag tycker att det är riktigt bra att du kommer ut nu, att du berättar. Det är stort. Bra jobbat, gubben". Ni kanske tycker att det bara är några fåniga ord, men de berörde faktiskt mig! Tycker det var väldigt fint sagt, och jag önskar att fler gayungdomar hade fått den responsen hemifrån. Detta påminner mig om när jag såg det här i pridetåget:



Jag skojar inte, jag började nästan gråta när jag såg detta.
Så fantastiskt vackert.