intjohan

Idag fick jag kämpa för att få i mig två mackor till frukost. Jag blev mer och mer illamående för varje tugga jag tog. Det var inte roligt. Men hur kommer nu detta sig kan man undra. Jo såhär var det: I lördags skulle vi dra ut i Malmö, några från klassen + några andra. Det började bra, vi var hemma hos Pauline, drack lite vin och hade trevligt. Men jag tror inte jag förstod hur mycket jag fick i mig, förrän jag plösligt började må lite illa. Men det gick snabbt över och jag kände mig redo att dra vidare. Men de andra  tyckte inte jag kändes redo. De tyckte jag behövde åka hem. Så Ettan beställde en taxi åt oss och vi åkte hem till honom. Och då kom illamåendet på riktigt. Fy fan, det var inte roligt. Men som tur var hade jag Ettan vid min sida hela natten, tills jag somnade. Han är så himla snäll och söt! Jag fattar inte hur han stod ut med mig. Men det gjorde han.

Igår mådde jag inte bra, surprise surprise! Och detta satt alltså i till frukosten idag. Nu ska jag alldeles strax se om det går att få i sig lite potatismos och korv utan att vilja få upp det igen. Jag hoppas!

När jag satt på Lunds station idag och väntade på tåget hem kom det en tant och satte sig bredvid mig. Hon frågade något om tåget och sen var samtalet igång. Vi pratade om allt möjligt, och efter ca 20 minuter kom hennes tåg (hon skulle till Södertälje), hon sa hejdå, gick på tåget och därmed försvann hon ur mitt liv. Det är konstigt det där, hur människor kan komma in ens liv så plötsligt, för att sedan försvinna lika plötsligt. Men det konstigaste är nog ändå att 20 minuters fysisk träff, kan få någon att stanna psykiskt, alltså i minnet, i flera år.