intjohan

Du har lämnat mig.
Jag har mist dig.
Känner mig övergiven.
Funderar på det mycket, men kan inte riktigt förstå hur det gick till.
Vi två var ju oskiljaktiga.
Du följde med mig när jag som mest behövde det.
Du kunde som ingen annan få mig att glömma mina misstag.
Det var så skönt att hålla dig i handen, och jag brydde mig inte om vad andra tyckte.
Kan inte sluta hoppas på att du någon gång ska komma tillbaka.
Förstår innerst inne att det aldrig kommer vara vi två igen.
Jag var kanske naiv som trodde att vi skulle hålla ihop hela livet.
Tanken på vad jag har förlorat gör mig riktigt ledsen.
Snälla ergonomiska suddi, det här kan bara inte vara slutet!