Crazy
Att börja universitetet var väl inte riktigt lika nervöst som att börja gymnasiet, men nervöst var det. Helt galet också hur många gamla klasskamreter jag träffade vid helt olika tillfällen på en och samma dag. Gick upp halv sex. Tåget dit åkte jag med Nikki och Teo. På vägen till skolan träffade jag en till som skulle läsa franska, och tur var väl det, för jag vet inte hur jag skulle kunna hitta själv. Så vi kom alltså till uppropet och fick lite information och sånt. Känns som att man kommer behöva kämpa lite. Men det är bara bra, jag måste lära mig det. Att kämpa..
Efter informationen var vi ledga i en timme, och då passade vi på att gå en runda i solen. Sedan var det dags för ett diagnostiskt test, och jag kände att jag nog hade tappat en del franska under sommarlovet. Efter resultatet på detta test kommer vi delas in i 4 grupper. Jag hoppas att jag hamnar i en av de sämre, då blir det nog lite mindre press.
När jag var klar med testet gick jag mot stationen. Jag blev tvungen att fråga om vägen och det visade sig att jag inte alls var långt ifrån stationen, man kunde se den därifrån vi var. Pinsamt.. Men men, man ska väl inte behöva skämmas för att man har dåligt lokalsinne.
På stationen träffade jag Madde. Hon skulle träffa Nellie, och så skulle de gå till Maddes matsal. Jag hade ändå inget bättre för mig så jag hängde med. Vi tre satt och hade en pratstund, och vid klockan 2 började Maddes lektion så jag och Nellie gick för att leta upp en bokhandel (jag skulle köpa en kalender). Vi båda har väldigt dåligt lokalsinne, så det gick inte jättebra att hitta. Det tog lite tid om man säger så. Men jag fick min kalender till slut.
Vi köpte varsin glass och gick ut för att äta i det fina vädret. Men helt plötsligt var det inte så jättefint väder längre. När solen sken började det regna, sen efter ett tag försvann solen. Ja, Lund har verkligen skumt väder...
Vi fick äta upp glassen på stationen, och då träffade vi ingen mindre än Josse (hon är ju rätt liten). Tillsammans åkte vi tåg till Hässleholm där vi tog farväl av Josse, för att sedan möta upp med Kristofer och Robin. Jag köpte Indienfilmen av dem och Robin missade sitt tåg, den klanten. Jag åkte hem.
Mitt humör är inte på topp just nu. Julia var här och lämnade min jacka som jag hade glömt kvar i Malmö. Hon åker snart till London. Jag frågade hur länge hon skulle vara borta, och när hon svarade ett år förhoppningsvis, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag tror att jag just fattade vad som skulle hända. Flera av mina vänner har åkt iväg en efter en och nu förstår jag vad det innebär. Kommer verkligen sakna Julia och de andra. Jag kanske inte grät enbart för att Julia sa "ett år", det kan även bero på att jag bråkat med Jonas och att jag sovit mindre än fyra timmar inatt. Men det är jobbigt när folk försvinner. Jag vet att de kommer tillbaka och att vi kommer träffas igen, men ett år känns faktiskt som en väldigt lång tid.
Som jag lämnar ut mig själv -
- njut
Efter informationen var vi ledga i en timme, och då passade vi på att gå en runda i solen. Sedan var det dags för ett diagnostiskt test, och jag kände att jag nog hade tappat en del franska under sommarlovet. Efter resultatet på detta test kommer vi delas in i 4 grupper. Jag hoppas att jag hamnar i en av de sämre, då blir det nog lite mindre press.
När jag var klar med testet gick jag mot stationen. Jag blev tvungen att fråga om vägen och det visade sig att jag inte alls var långt ifrån stationen, man kunde se den därifrån vi var. Pinsamt.. Men men, man ska väl inte behöva skämmas för att man har dåligt lokalsinne.
På stationen träffade jag Madde. Hon skulle träffa Nellie, och så skulle de gå till Maddes matsal. Jag hade ändå inget bättre för mig så jag hängde med. Vi tre satt och hade en pratstund, och vid klockan 2 började Maddes lektion så jag och Nellie gick för att leta upp en bokhandel (jag skulle köpa en kalender). Vi båda har väldigt dåligt lokalsinne, så det gick inte jättebra att hitta. Det tog lite tid om man säger så. Men jag fick min kalender till slut.
Vi köpte varsin glass och gick ut för att äta i det fina vädret. Men helt plötsligt var det inte så jättefint väder längre. När solen sken började det regna, sen efter ett tag försvann solen. Ja, Lund har verkligen skumt väder...
Vi fick äta upp glassen på stationen, och då träffade vi ingen mindre än Josse (hon är ju rätt liten). Tillsammans åkte vi tåg till Hässleholm där vi tog farväl av Josse, för att sedan möta upp med Kristofer och Robin. Jag köpte Indienfilmen av dem och Robin missade sitt tåg, den klanten. Jag åkte hem.
Mitt humör är inte på topp just nu. Julia var här och lämnade min jacka som jag hade glömt kvar i Malmö. Hon åker snart till London. Jag frågade hur länge hon skulle vara borta, och när hon svarade ett år förhoppningsvis, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag tror att jag just fattade vad som skulle hända. Flera av mina vänner har åkt iväg en efter en och nu förstår jag vad det innebär. Kommer verkligen sakna Julia och de andra. Jag kanske inte grät enbart för att Julia sa "ett år", det kan även bero på att jag bråkat med Jonas och att jag sovit mindre än fyra timmar inatt. Men det är jobbigt när folk försvinner. Jag vet att de kommer tillbaka och att vi kommer träffas igen, men ett år känns faktiskt som en väldigt lång tid.
Som jag lämnar ut mig själv -
- njut
Kommentarer
Trackback
